Looking at all shenanigans happening in the world one would easily think that the battles are fought out there. Some are. But more and more I find battle lines lie inside my own heart. Every day I have to step up and check what is going on in there. What would it be like if I let it go and surrender to fear, paranoia and terror? What would it be like to judge people on basis of their color, how they dress or speak. To let it go and allow the government or other powerful entities to decide what's to be done. To trust that every brown person is a potential terrorist. Bad thoughts sneak up on me, i find myself judging, looking, avoiding crowds, where is the line between common sense and paranoia? People often speak about change, change is hard yet when it is here no one wants it. We live in time of change, the world order is changing. Lots of us try going backwards to find answers somehow trying to propel time back but we can't go back, we can only ever move forward. 
Every day I refuse to give in. Many times people have questioned my way of being, called me 'naive' and 'innocent', judging me to be some sort of child not being able to see clearly. I see clearly. And I see what I could become and I refuse. Every day I choose to believe in humanity. Every day i believe that future is bright. Every day I believe in kindness of strangers. And I truly believe that we are capable of a change taking us forward, towards our better selves.

Branka Vidovic Butler

Det var i början av 1967, jag bodde i Uppsala och läste på universitetet. En dag fick jag ett rekommenderat brev att hämta på posten. Ett kuvert med en krona och annorlunda skrivtecken på. Inuti låg ett vackert brev där kejsarinnan Farah Diba, genom en sekreterare, tackade för min gåva.

Bakgrunden var den här. I september 1966 besökte min bror Thomas och jag vår bror Björn som då arbetade på svenska ambassaden i Budapest. En dag promenerade Thomas och jag omkring i centrum. Utanför en butik på den kanske finaste affärsgatan såg vi plötsligt en stor skara människor. Där stod ett par svarta limousiner. Vi upptäckte att det var en mode­butik och allt blev uppenbart: Shahen av Iran var på statsbesök i Ungern och inne i affären fanns trodde vi, hans berömda och vackra maka Farah Diba.

Efter en stund öppnades dörren och två poliser makade undan alla nyfikna så att det blev fri passage från dörren ut till bilarna. Jag ställde mig längst fram med kameran i högsta hugg, hade bestämt mig för att få bra bilder av kejsarinnan.

Det dröjde dock ett tag innan hon kom ut. Under tiden började det mumlas och muttras bakom mig. En kvinna gick förbi mig och fram till en av poliserna. Hon pekade på mig och ville helt klart att han skulle agera. Jag förstod varför: eftersom jag var 192 cm lång skymde jag sikten för många.

Polisen kom fram till mig och började prata, ungerska. Trots att jag, utan att kunna språket, förstod vad han menade, ryckte jag bara på axlarna och låtsades att jag inte förstod vad han pratade om. Efter en stund gav han upp och jag kunde stå kvar i främsta ledet.

Så kom Farah Diba ut med sitt följe av vitklädda uniformerade män. Hon passerade mig på en någon meters avstånd och jag fick fina bilder.

När jag kom hem till Uppsala kopierade jag en av dessa bilder i A4-format och skickade den till henne. Kuvertet var enkelt adresserat: Till kejsarinnan Farah Diba, Teheran, Iran.

Jag hoppades att det skulle komma fram. Det rekommenderade brevet på posten visade att det verkligen gjorde det.

Jan Thomasson
Dagens Nyhet
Publicerad 2015-11-23